Stories Untold

Det jag vill ha sagt är ofta saker som ingen vill höra. Egentligen vill jag inte höra mig själv säga det. Det gör för ont. Det känns obehagligt och som att bli stående naken inför alla man känner. Jag ser mig själv fri, fullkomlig som den människa Gud skapade mig till att vara; fri, säker, frimodig... Jag ser den personen jag är i Honom, och undrar varför jag står här och tänker på hur folk ser mig. Det är ju redan gjort. Allt är fullbordat men av nån anledning står jag fortfarande här och spekulerar, analyserar och söker på något sätt en viss linje, ett visst system, en viss logik och lära som jag kan förstå för att jag ska kunna ta steget ut, stiga opp som den nya manniskan ( jag redan är ) och äntligen leva fri. Den realistiska människan i mig måste ha denhär materiella förklaringen på Guds dårskap ( som är större än människans vishet ), och den förklaring som är lätt att förstå. På detta vis behöver man inte känna sig osäker och vara rädd för vad folk tänker, man skulle inte behöva ta risker, inte behöva tro... om man bara kunde förklara det.
Det är redan gjort. Jag är färdig i Honom. Jag försöker intala mig själv, övertyga mig själv och ibland ser jag det. Ibland fattar jag och släpper taget om tryggheten, känner mig fri ett tag ända tills jag blir nervös och tänker Tänk om det inte håller... ...sen börjar jag fundera igen. Jisses! Get over it already!
Mitt huvud, min hjärna, mitt sinner är emot mig. Det är en del av den sida av mig, Jaget, som naturligt letar efter det som är fångenskap, fruktan, tomhet... En av mig. Två är vi som kämpar om detta liv, denna kropp. Jaget tror sig veta bäst. Han bryr sig inte om andra, ser inget annat behov än det egna, begär inget annat än det som känns bra, känns rätt och riktit. Det som verkar gott och sant. Det som ser bra ut, ger en viss kick, ett lågt "himmelrike" där kortvariga rus regerar som herrar över det köttsliga... Förgängligheten som dör varje dag.
Men detta är övervunnet. Det är besegrat. Som det verkar får jag tala in detta i mig själv resten av mitt liv. För jag verkar inte riktit fatta det trots att jag kan sätta ord på det. Hur kan nånting dött uttrycka sig så starkt? Hur kan nånting besegrat vinna över mig? Sanningen är att det kan inte. Om Gud är för mig, vem kan vara emot mig? Inget i mig, runt mig eller nåt som varit, är eller kommer. Om jag har valt att gå den väg jag är kallad till, trots mina brister, mina felsteg och sidovägar, hur kan nånting komma emot? Jag kommer att tänka på Romarbrevet igen. Där Paulus talar om en annan lag, syndens lag som är i strid mot honom.
Sanningen är; kriget är över. Jag faller, men stiger upp igen.