Stories Untold

Något levande dör. Ur den döden kommer ett nytt liv. Det gamla ger rum för det nya genom sin död. Från liv till död. Från död till levande. Från levande till död igen, och det nya livet är mycket större än det gamla livet. Det döda är det gamla förgångna, som begravs och ruttnar för att ge näring till det nya livet. Där är vår erfarenhet, våra misstag som vi lär oss av. Vi kan försöka skapa något levande av det döda, istället för att gräva ner det och låta det ligga och gå igenom den naturliga process av förruttnelse den behöver för att kunna nära det nya. Där vänds det tidigare onda till något gott som ger liv, och detta måste ske många gånger som när en skog växer där en buske dör för att ge liv åt ett träd som i sin tur dör för att ge liv åt en skog. Bit för bit tas det gamla döda och grävs ner för att låta det förgås.
På samma sätt har jag funnit min egen tillväxt. Allt det onda jag gått igenom som har så många gånger tagit ner mig till en nivå av en enda stor själslig kompost som kryllar av maskar och illaluktande…skit egentligen. Men Gud vände det till nåt gott genom att låta det gamla dö, en bit i taget, och varje gång något gammalt dör i mig, ger det rum för ett större liv. En sketen buske av taskiga meningslösa drömmar om något ”stort” får dö för ett träd av ännu större drömmar och visioner av Gud. Det trädet vattnas av Honom. Det närs och omhändertas av Guds ord och närhet till att växa till en skog där människor får vandra för att se att Gud är Gud.