« Sanningen svider | HomePage | Ett steg till »
05/07/2008
Det stora, enkla oförklarliga...
Det är store än allt. Större än våra största ideer. Det är ljusare än något känt ljus, tydligare än den klaraste klarheten. Det är mer uppenbart än allt som kan förstås, ses och mätas. Det är verkligare än verkligheten, sanningen själv. Jag ser det klart och tydligt, ändå vagt, någonstans där borta. Jag ser det, kan känna det och ta i det, men ändå sträcker jag mig utan att nå. Jag ser det, hör det omkring oss… Det finns överallt, i allting, runt allting, allt som lever som är dött. Det lever, gör allt till liv. Det som är stilla sätter det i rörelse. Det är så stort, så väldigt och fantastiskt. Det är så tydligt… Mer än sanningen själv. Större än det vi kallar sanning. Våra ord räcker inte, inte ens alla änglars språk kan beskriva det. Men det är så enkelt, så tydligt att se. Det är för enkelt för oss att förstå. Det är för tydligt, för uppenbart. Vi vill inte acceptera något som vi inte kan resonera oss till.
Men det finns där, och inget vi gör kommer att kunna ta bort det, inget kommer att kunna förinta det. Det kommer alltid att vara där... Snart visar det sig även för det förgängliga...
Jag tillhör det och fruktar det inte.
På vilket annat sätt kan jag visa vad jag ser än att leva i det?
10:45 Permalink | Comments (0) | Email this