Stories Untold

Mellan dagarna

2008-07-13T09:26:25+02:00

Nu har jag varit här en hel termin. Jag kom hem tretiden på morgonen från konferensen efter 'bump-out' och fick så avslutat halva min skoltid här. Nu kommer 1,5 veckor ledigt men jag vet int hur mycket ledigt det blir för min del som behöver reda upp en del assessments (vad är assessment på svenska?). Konferensen var förvånanvärt bra för min del. Jag blev aldrig riktigt ordentligt trött trots att vi bara hade 4-5 timmar sömn varje natt... Jag åt visserligen så fort jag fick tillfälle för att se till att energin räckte...
Känslomässig och 'hardcore' tänkare som jag är hade jag det ganska kämpit i början av konferensen p.g.a. en del funderingar.. Men jag såg det som en prövning i Guds skolning och lärde mig att ge upp mer av mig själv. Det är fantastiskt hur Gud möter en när man väljer att ge upp, att offra en del av sig själv och stiga in ytterligare ett steg i friheten. Varje gång nåt gammalt dör inom en, föds något nytt, och man känner sig starkare, mer villig att gå de vägar Han kallar en till... Jag vet att min framtid inte kommer att vara ..."typisk"... Jag vill inte ha en sån framtid. Det lockar mig inte. Även om ett hus, en karriär och ett liv hemma känns tryggt och i på sitt eget lilla sätt är tryggt, så finns det inget som egentligen attraherar mig. Det är ett liv, men det är inte mitt liv. Jag kommer att se mer av världen...
Vi har också i TV-teamet sagt hejdå åt Alan på lördags morgonen (fredas natten) som jag ganska nära relaterat till som en bror. Tråkigt, men folk kommer å går. Mike, vår Kanadensiske hus-kompis åkte också samma natt till flyget. Det är en sak när nån man känner hemifrån åker hem, men när någon som bor på en annan kontinent åker är det lite annorlunda.. En del människor vet jag att jag kommer att träffa igen i något skede...

Det kommer nya prövningar som ger mer tillväxt…

- J

Updatering

2008-07-06T14:13:57+02:00

En snabb o enkelt uppdatering till bloggen... En 'poll'... (som e heiter på engelsk)...

'Pollen' syns inte här i text...rutan, men den finns nere i till vänster i sidospalten...
Har också ändrat layout på bloggen...

J

En normal dag denhär veckan

2008-06-27T14:58:26+02:00

5:15 vakna upp första gången.
5:30 vakna å nästan stiga upp.
5:40 vakna å stiga upp på riktit...
6:00 Äta å psykiskt förbereda för dagen...
7:13 anlända till kontrollrummet för jobb och rehearsal.
8:30 jobb
9:45 springa på "lunch" och ett par minuter psykisk terapi...
10:15 Fieldwork 7 timmar. (äta nånstans där emellan men utan terapi)
17:30 äta (terapi bara på tur)
17:45 anlända till kontroll rum igen för jobb och rehearsal.
18:30 Mac Donalds bara för att vi int har na anat ti gö under pausen.
19:30 tibaks ti jobb.
22:00 jobb slut...
22:30 Hemma å äta reissumies...
22:58 Nu...
...och värre lär det bli... (utan terapi)

Album Updaterat

2008-06-20T13:10:36+02:00

Mitt Pixbox album har blivit uppdaterat.

http://www.pixbox.se/alb_show_id701177_page0.html#pic21453866

- J

Det som var och det som är

2008-06-15T13:38:01+02:00

Ok, nu har jag suttit bl.a. editerat en video och skrivit manuscript i åtminstone åtta timmar. "Design the linked web page including the written content " Va?! Hemsida för ett påskmöte??
Jag fick leidon å sprang för att handla Australiensiskt karkki för att trösta mig själv med och orka med allting. Nu är jag hög på socker å har gasproblem. Men de e ok. Jag har fått nåt gjort och jag känner faktist att jag har gjort någon nytta idag. Jei! Måndag blir nånslags "blitz"-dag igen med våra assessments enligt Debbie (vår studio kamera lärare och "handledare" inom TV&Media), och vi ska ha nån typ som ska gå igenom våra uppgifter och säga om nåt är fel. (panik) OM det visar sig (vilket jag i tro säger att det icke kommer att göra) att mina uppgifter är felgjorda blir det allvarlig panik i huset. MEN! Jag tänker inte oroa mig. Man blir bara deppad av oroligheter. Jag måste säga att jag har blivit bättre på att möta situationer i vardagen. Man har faktist ett val när man stöter på problem å prövningar. Antingen oroar man sig eller så tar man det som det kommer och gör nåt av det och lär sig till nästa gång... Har kanske sagt nåt liknande tidigare här.
Har bara 23GB kvar på HD'n vilket betyder trubbel. Jag ska bränna en massa material på DVD skivor för å spara rum. Skickar antagligen hem en bunt skivor sen när jag inte vet hur jag ska få dom att rymmas i väskan. Katapult!

Nästa vecka blir intressant. Allting ska vara inlämnat på fredag. Jaiks! Och paniken känns bland alla TV-studeranden, atmosfären e spänd och gråtande barn springer hysteriska omkring i köpcentrumen å söker sina föräldrar. Men tiden går, framtiden rusar fortare varje dag. Konferensen, den förskräckliga, står för dörren, väntar på att sluka dom svaga som glömt att äta ordentligt och dricka tillräckligt med vatten. Jag kommer inte att vara en av dom. Jag föreställer mig konferensen och försöker komma på nåt hemskt som kunde hända och hur jag skulle hantera situationen... Förberedelse, både psykiskt och fysiskt e va som gäller.

Som jag sa; man väljer hur man bemöter situationer. Man väljer vilken attityd man handskas me saker å ting.

- J

Tänk om.

2008-05-24T04:44:07+02:00

Vad vill vi se?

Vi kan välja vad vi ser; Om vi ser saker å ting ur ett världsligt, mänskligt och hopplöst perspektiv, eller om vi ser det som Gud ser det. Vi är skapade till hans avbild. En bild, en kopia av perfektion som valde att gå sin egen väg och kasta bort den gåvan av rättfärdighet som vi först var skapade till.
Idag har vi fått den möjligheten att välja att leva i det som var, eller börja leva i det som är, som var från början och som var tänkt för oss. Det nya rena där fallet endast är ett minne av vårt gamla. Där det mörka endast är en mardröm vi vaknar ur varje morgon, till det nya där ljuset regerar.
Vi stöter på problem och väljer att bekymra oss. Väljer att rynka pannan å nästan tänka ihjäl oss för att forska fram en lösning. Fundera oss depressiva. Spekulera oss olyckliga. Världen är ett helvete i sitt eget slag. Människan dess herre. Dom döende, fattiga, barn som svälter, sju åringar som tränas till krig är osynliga för oss… Vi har våra egna bekymmer som att bensinen är för dyrt, min ekonomi går inte ihop, toalett pappret är slut… Våra problem är ganska små jämfört med andras. Varför fortsätter vi att gnälla om dom? Vi kan välja ett liv där det som varit läggs ner, begravs för att glömmas bort. Vi kan välja det liv där vi börjar bry oss för dom som verkligen har problem.
Det finns dom som inte har bensin mackar. Det finns dom som inte ens har en cykel. Det finns dom som endast har stenar och kvistar till leksaker. Det finns dom som bara sover fyra-fem timmar för att dom resten av dagen sliter för att bara överleva dagen.
Vår likgiltighet har ett pris och vi behöver fråga oss om vi har råd att betala det priset. Vår hunger, våra begär efter det vi tror att vi har förtjänat som ett par extra hundra lappar i skatteåterbäring, två kaffe pauser i jobbet, en ny grill...har ett pris.
Jag ångrar dom gånger jag har sagt att jag förtjänar en kaffe efter 1,5 timmes halvhjärtat jobb. Dom gånger jag har simmat i välsignelser och sagt att jag inget har. De gånger då jag skyllt mina tillkortakommanden på Gud. Gånger jag har klagat på bensinen och min lön, en kall vinter och taskigt väder.
Ingen har lovat oss att livet är lätt. Gud sa inte att det kommer att bli lättare efter det att jag valde att söka Honom. Tvärtom. Min tro, min själ och ande prövas varje dag. Jag faller varje dag… Och jag har ett val, varje dag, att antingen ligga kvar i min självförakt, självömkan och bitterhet, eller stiga upp i Honom, i sanningen där Han tog mitt förgångna och gjorde det nya. Att stiga upp och se att saker å ting kanske har ett bättre perspektiv, där jag ser ljuset som vill väl, som bygger upp nya bättre saker. Stiga upp högt över världens förgänglighet och se att jag har mer än tillräckligt för att kunna kalla mig rik och välsignad. Tillräckligt för att kunna ge till dom som inget har. Tillräckligt för t.o.m. åka dit och visa att det finns dom som bryr sig.
Jag behöver tänka om. Väga mina kostnader. Jag vill se, leva det nya jaget, och glömma det gamla. Sluta låta det förgångna bestämma över mina framtida handlingar.

Ett steg till

2008-05-16T06:31:14+02:00

Antagelser är det första vi går till. Vi ser nåt, hör nåt som vi direkt analyserar, filtrerar i våra hjärnor och antar utifrån våra egna tankar vad som är vad. Jag vet att mitt huvud inte är tillräcklit pålitligt för att att följa... Ändå gör jag det för att jag är beroende av att tänka, analysera, spekulera... Detta är dårskap. Människan kan aldrig finna sanningen i sin egen vishet ( för att Guds dårskap är större än människans vishet ). Ändå försöker vi. Vi jobbar livet av oss för att nå det ultimata Utopia där alla våra problem är lösta. Människligheten har blivit hysterisk. Panikslagen. Nervös. Detta är dårskap.
Jag ser nåt större än detta. Jag har redan försök beskriva det i mitt tidigare inlägg. Det går inte att beskriva. Jag har sett det för att jag har accepterat att jag i min egen natur, min vishet, min egen styrka inte kan nå det. Jag har accepterat och gett upp tillräckligt för att få en inblick i helheten. Det gör ont, men det är värt det. Friheten kommer när vi är beredda att offra det...

Det stora, enkla oförklarliga...

2008-05-16T04:09:43+02:00

Det är store än allt. Större än våra största ideer. Det är ljusare än något känt ljus, tydligare än den klaraste klarheten. Det är mer uppenbart än allt som kan förstås, ses och mätas. Det är verkligare än verkligheten, sanningen själv. Jag ser det klart och tydligt, ändå vagt, någonstans där borta. Jag ser det, kan känna det och ta i det, men ändå sträcker jag mig utan att nå. Jag ser det, hör det omkring oss… Det finns överallt, i allting, runt allting, allt som lever som är dött. Det lever, gör allt till liv. Det som är stilla sätter det i rörelse. Det är så stort, så väldigt och fantastiskt. Det är så tydligt… Mer än sanningen själv. Större än det vi kallar sanning. Våra ord räcker inte, inte ens alla änglars språk kan beskriva det. Men det är så enkelt, så tydligt att se. Det är för enkelt för oss att förstå. Det är för tydligt, för uppenbart. Vi vill inte acceptera något som vi inte kan resonera oss till.
Men det finns där, och inget vi gör kommer att kunna ta bort det, inget kommer att kunna förinta det. Det kommer alltid att vara där... Snart visar det sig även för det förgängliga...
Jag tillhör det och fruktar det inte.

På vilket annat sätt kan jag visa vad jag ser än att leva i det?

Sanningen svider

2008-04-27T13:40:31+02:00

Fick inspis att skriva nåt.

Det är intressant hur man blir utmanad av Gud emellanåt. Det är inget ovanligt att bli utmanad av Honom för Han vill ju att vi ska växa hela tiden. Senast jag blev utmanad riktit ordentlit fick jag se mig själv ur ett ganska obekvämt perspektiv. Ganska nyligen. Typ ett par dar sen. Som om Gud hade rivit ut nåt ur mitt hjärta å sagt “Nu ska vi ta itu med dethär”... It's good pain. Det kanske inte känns bra, eller roligt alls. Jag känner mig fortfarande lite nere, lite nedsagen, besegrad. Men sanningen är att jag försökt kämpa emot Hans vilja i mitt liv. Jag har försökt hålla tillbaka de processer som Han har startat i mig. Och Jag har brottats med Gud. Han vann.
Jag behöver ge upp, sa Han. Han vill ha 100% av mig. Jag har länge vetat, bett om att Gud ska hjälpa mig inse hur mycket Han verkligen vill ha av mitt liv. Jag har talat om det och trott mig veta, men nu fick jag se det från ett annat håll... Dom frågade i kyrkan vem som är förälskad i Herren. Jag svarade inte för att jag inte är det. Därifrån kom min desperation efter att hitta det livet. Jag vet att det inte finns något annat. Samtidigt kom också frustrationen över att fatta men inte FATTA... Men det är som sagt 'good pain', där Gud visar vad som behöver göras och tas itu med. Det har hänt förr. På sätt å vis önskar jag det hände oftare, men vilken kapacitet har jag att ta itu med saker för ofta? Vilken kapacitet har jag över huvud taget? Vi är skapade av Honom och för Honom. Däri ligger vår orsak, vår mening, vårt öde.
När jag tänker på det, ser jag inget annat val. När jag försöker analysera, förstå och hitta en väg runt, en genväg... Runt allt som känns obehagligt eller obekvämt. Men jag ser bara Honom, och jag ser bara liv i Honom. Jag ser bara en enda lösning; Gud. Allt annat finns inte. Det är för värdelöst för att nämnas, för litet jämfört med Herren och Hans vägar.
Varför fortsätter jag i min dårskap att söka vägar som är enkla? Det handlar om Guds tid. Hans tid och plats. Det handlar inte om mig. Han har reda gjort allt för mig och allt jag behöver göra är att ta emot. Acceptera det.
Han vill lyfta mig över det kända, låta mig se allt klart ovanifrån, ledd av Anden.
Men det kostar...
...mitt liv.

“Everything got started in Him and finds its purpose in Him.”

“He is before all things, and in Him all things hold together.”
Col 1:16-17

- J

Nytt

2008-04-16T10:28:32+02:00

Gud ropar till dig “du är älskad, accepterad och välsignad!”
Han ger sina löften åt dig och Han håller dom. Aldrig, även när du sviker, när du gör de saker du verkligen vill göra som inte är efter Hans vilja, kommer Han att svika, bryta det ord Han har gett dig.
Du kan sjunka hur lågt som helst. Tappa tron och andas vatten men Han låter dig aldrig drunkna.
Många gånger kämpar jag i min egen fördömelse av vad jag var. På något sätt tror jag att allting ska försvinna helt när man lever för Gud. Men jag är människa. Jag kan inte fly från min egen natur i den grad att jag blir till ett himmelskt väsen som gör allting rätt. Det är så lätt att missa att det är genom Honom vi är fulländade.

Jag ser saker som inte fanns tidigare. Saker som bärs av ljuset, som matas av ljuset och Hans kärlek o nåd. Det fanns inte förr, i den värld jag lever i. Men när ljuset bär det till mig ser jag det. Det hörs nästan, känns av. Jag ser världen jag är tänkt att leva i. En värld där allt som är mänskligt får hålla tyst om sina idéer och spekulationer. Där allt det som var inte finns längre. Allt som avgjorde ens bittra öde försvinner. Allt som ser mörkt ut, de röster som talar lögner in i ditt liv tystas.
Jag vill stiga upp till den nivå där allting är klart. Sprida mina vingar och hoppa av klippan in i det okända som ser så skrämmande ut. Jag vill stiga in i ljuset där jag känner sanningen och kan handla efter tankar som är av Honom. Han har lovat att leda mig, göra allt klart för mig, och Han håller sina löften.

Men välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, och det upphör aldrig att bära frukt.
( Jer 17:7-8 )