Stories Untold

Mitt Pixbox album har blivit uppdaterat.

http://www.pixbox.se/alb_show_id701177_page0.html#pic2145...

- J

Ok, nu har jag suttit bl.a. editerat en video och skrivit manuscript i åtminstone åtta timmar. "Design the linked web page including the written content " Va?! Hemsida för ett påskmöte??
Jag fick leidon å sprang för att handla Australiensiskt karkki för att trösta mig själv med och orka med allting. Nu är jag hög på socker å har gasproblem. Men de e ok. Jag har fått nåt gjort och jag känner faktist att jag har gjort någon nytta idag. Jei! Måndag blir nånslags "blitz"-dag igen med våra assessments enligt Debbie (vår studio kamera lärare och "handledare" inom TV&Media), och vi ska ha nån typ som ska gå igenom våra uppgifter och säga om nåt är fel. (panik) OM det visar sig (vilket jag i tro säger att det icke kommer att göra) att mina uppgifter är felgjorda blir det allvarlig panik i huset. MEN! Jag tänker inte oroa mig. Man blir bara deppad av oroligheter. Jag måste säga att jag har blivit bättre på att möta situationer i vardagen. Man har faktist ett val när man stöter på problem å prövningar. Antingen oroar man sig eller så tar man det som det kommer och gör nåt av det och lär sig till nästa gång... Har kanske sagt nåt liknande tidigare här.
Har bara 23GB kvar på HD'n vilket betyder trubbel. Jag ska bränna en massa material på DVD skivor för å spara rum. Skickar antagligen hem en bunt skivor sen när jag inte vet hur jag ska få dom att rymmas i väskan. Katapult!

Nästa vecka blir intressant. Allting ska vara inlämnat på fredag. Jaiks! Och paniken känns bland alla TV-studeranden, atmosfären e spänd och gråtande barn springer hysteriska omkring i köpcentrumen å söker sina föräldrar. Men tiden går, framtiden rusar fortare varje dag. Konferensen, den förskräckliga, står för dörren, väntar på att sluka dom svaga som glömt att äta ordentligt och dricka tillräckligt med vatten. Jag kommer inte att vara en av dom. Jag föreställer mig konferensen och försöker komma på nåt hemskt som kunde hända och hur jag skulle hantera situationen... Förberedelse, både psykiskt och fysiskt e va som gäller.

Som jag sa; man väljer hur man bemöter situationer. Man väljer vilken attityd man handskas me saker å ting.

- J

Vad vill vi se?

Vi kan välja vad vi ser; Om vi ser saker å ting ur ett världsligt, mänskligt och hopplöst perspektiv, eller om vi ser det som Gud ser det. Vi är skapade till hans avbild. En bild, en kopia av perfektion som valde att gå sin egen väg och kasta bort den gåvan av rättfärdighet som vi först var skapade till.
Idag har vi fått den möjligheten att välja att leva i det som var, eller börja leva i det som är, som var från början och som var tänkt för oss. Det nya rena där fallet endast är ett minne av vårt gamla. Där det mörka endast är en mardröm vi vaknar ur varje morgon, till det nya där ljuset regerar.
Vi stöter på problem och väljer att bekymra oss. Väljer att rynka pannan å nästan tänka ihjäl oss för att forska fram en lösning. Fundera oss depressiva. Spekulera oss olyckliga. Världen är ett helvete i sitt eget slag. Människan dess herre. Dom döende, fattiga, barn som svälter, sju åringar som tränas till krig är osynliga för oss… Vi har våra egna bekymmer som att bensinen är för dyrt, min ekonomi går inte ihop, toalett pappret är slut… Våra problem är ganska små jämfört med andras. Varför fortsätter vi att gnälla om dom? Vi kan välja ett liv där det som varit läggs ner, begravs för att glömmas bort. Vi kan välja det liv där vi börjar bry oss för dom som verkligen har problem.
Det finns dom som inte har bensin mackar. Det finns dom som inte ens har en cykel. Det finns dom som endast har stenar och kvistar till leksaker. Det finns dom som bara sover fyra-fem timmar för att dom resten av dagen sliter för att bara överleva dagen.
Vår likgiltighet har ett pris och vi behöver fråga oss om vi har råd att betala det priset. Vår hunger, våra begär efter det vi tror att vi har förtjänat som ett par extra hundra lappar i skatteåterbäring, två kaffe pauser i jobbet, en ny grill...har ett pris.
Jag ångrar dom gånger jag har sagt att jag förtjänar en kaffe efter 1,5 timmes halvhjärtat jobb. Dom gånger jag har simmat i välsignelser och sagt att jag inget har. De gånger då jag skyllt mina tillkortakommanden på Gud. Gånger jag har klagat på bensinen och min lön, en kall vinter och taskigt väder.
Ingen har lovat oss att livet är lätt. Gud sa inte att det kommer att bli lättare efter det att jag valde att söka Honom. Tvärtom. Min tro, min själ och ande prövas varje dag. Jag faller varje dag… Och jag har ett val, varje dag, att antingen ligga kvar i min självförakt, självömkan och bitterhet, eller stiga upp i Honom, i sanningen där Han tog mitt förgångna och gjorde det nya. Att stiga upp och se att saker å ting kanske har ett bättre perspektiv, där jag ser ljuset som vill väl, som bygger upp nya bättre saker. Stiga upp högt över världens förgänglighet och se att jag har mer än tillräckligt för att kunna kalla mig rik och välsignad. Tillräckligt för att kunna ge till dom som inget har. Tillräckligt för t.o.m. åka dit och visa att det finns dom som bryr sig.
Jag behöver tänka om. Väga mina kostnader. Jag vill se, leva det nya jaget, och glömma det gamla. Sluta låta det förgångna bestämma över mina framtida handlingar.

Antagelser är det första vi går till. Vi ser nåt, hör nåt som vi direkt analyserar, filtrerar i våra hjärnor och antar utifrån våra egna tankar vad som är vad. Jag vet att mitt huvud inte är tillräcklit pålitligt för att att följa... Ändå gör jag det för att jag är beroende av att tänka, analysera, spekulera... Detta är dårskap. Människan kan aldrig finna sanningen i sin egen vishet ( för att Guds dårskap är större än människans vishet ). Ändå försöker vi. Vi jobbar livet av oss för att nå det ultimata Utopia där alla våra problem är lösta. Människligheten har blivit hysterisk. Panikslagen. Nervös. Detta är dårskap.
Jag ser nåt större än detta. Jag har redan försök beskriva det i mitt tidigare inlägg. Det går inte att beskriva. Jag har sett det för att jag har accepterat att jag i min egen natur, min vishet, min egen styrka inte kan nå det. Jag har accepterat och gett upp tillräckligt för att få en inblick i helheten. Det gör ont, men det är värt det. Friheten kommer när vi är beredda att offra det...

Det är store än allt. Större än våra största ideer. Det är ljusare än något känt ljus, tydligare än den klaraste klarheten. Det är mer uppenbart än allt som kan förstås, ses och mätas. Det är verkligare än verkligheten, sanningen själv. Jag ser det klart och tydligt, ändå vagt, någonstans där borta. Jag ser det, kan känna det och ta i det, men ändå sträcker jag mig utan att nå. Jag ser det, hör det omkring oss… Det finns överallt, i allting, runt allting, allt som lever som är dött. Det lever, gör allt till liv. Det som är stilla sätter det i rörelse. Det är så stort, så väldigt och fantastiskt. Det är så tydligt… Mer än sanningen själv. Större än det vi kallar sanning. Våra ord räcker inte, inte ens alla änglars språk kan beskriva det. Men det är så enkelt, så tydligt att se. Det är för enkelt för oss att förstå. Det är för tydligt, för uppenbart. Vi vill inte acceptera något som vi inte kan resonera oss till.
Men det finns där, och inget vi gör kommer att kunna ta bort det, inget kommer att kunna förinta det. Det kommer alltid att vara där... Snart visar det sig även för det förgängliga...
Jag tillhör det och fruktar det inte.


På vilket annat sätt kan jag visa vad jag ser än att leva i det?