Stories Untold

Fick inspis att skriva nåt.

Det är intressant hur man blir utmanad av Gud emellanåt. Det är inget ovanligt att bli utmanad av Honom för Han vill ju att vi ska växa hela tiden. Senast jag blev utmanad riktit ordentlit fick jag se mig själv ur ett ganska obekvämt perspektiv. Ganska nyligen. Typ ett par dar sen. Som om Gud hade rivit ut nåt ur mitt hjärta å sagt “Nu ska vi ta itu med dethär”... It's good pain. Det kanske inte känns bra, eller roligt alls. Jag känner mig fortfarande lite nere, lite nedsagen, besegrad. Men sanningen är att jag försökt kämpa emot Hans vilja i mitt liv. Jag har försökt hålla tillbaka de processer som Han har startat i mig. Och Jag har brottats med Gud. Han vann.
Jag behöver ge upp, sa Han. Han vill ha 100% av mig. Jag har länge vetat, bett om att Gud ska hjälpa mig inse hur mycket Han verkligen vill ha av mitt liv. Jag har talat om det och trott mig veta, men nu fick jag se det från ett annat håll... Dom frågade i kyrkan vem som är förälskad i Herren. Jag svarade inte för att jag inte är det. Därifrån kom min desperation efter att hitta det livet. Jag vet att det inte finns något annat. Samtidigt kom också frustrationen över att fatta men inte FATTA... Men det är som sagt 'good pain', där Gud visar vad som behöver göras och tas itu med. Det har hänt förr. På sätt å vis önskar jag det hände oftare, men vilken kapacitet har jag att ta itu med saker för ofta? Vilken kapacitet har jag över huvud taget? Vi är skapade av Honom och för Honom. Däri ligger vår orsak, vår mening, vårt öde.
När jag tänker på det, ser jag inget annat val. När jag försöker analysera, förstå och hitta en väg runt, en genväg... Runt allt som känns obehagligt eller obekvämt. Men jag ser bara Honom, och jag ser bara liv i Honom. Jag ser bara en enda lösning; Gud. Allt annat finns inte. Det är för värdelöst för att nämnas, för litet jämfört med Herren och Hans vägar.
Varför fortsätter jag i min dårskap att söka vägar som är enkla? Det handlar om Guds tid. Hans tid och plats. Det handlar inte om mig. Han har reda gjort allt för mig och allt jag behöver göra är att ta emot. Acceptera det.
Han vill lyfta mig över det kända, låta mig se allt klart ovanifrån, ledd av Anden.
Men det kostar...
...mitt liv.

“Everything got started in Him and finds its purpose in Him.”

“He is before all things, and in Him all things hold together.”
Col 1:16-17

- J

Gud ropar till dig “du är älskad, accepterad och välsignad!”
Han ger sina löften åt dig och Han håller dom. Aldrig, även när du sviker, när du gör de saker du verkligen vill göra som inte är efter Hans vilja, kommer Han att svika, bryta det ord Han har gett dig.
Du kan sjunka hur lågt som helst. Tappa tron och andas vatten men Han låter dig aldrig drunkna.
Många gånger kämpar jag i min egen fördömelse av vad jag var. På något sätt tror jag att allting ska försvinna helt när man lever för Gud. Men jag är människa. Jag kan inte fly från min egen natur i den grad att jag blir till ett himmelskt väsen som gör allting rätt. Det är så lätt att missa att det är genom Honom vi är fulländade.

Jag ser saker som inte fanns tidigare. Saker som bärs av ljuset, som matas av ljuset och Hans kärlek o nåd. Det fanns inte förr, i den värld jag lever i. Men när ljuset bär det till mig ser jag det. Det hörs nästan, känns av. Jag ser världen jag är tänkt att leva i. En värld där allt som är mänskligt får hålla tyst om sina idéer och spekulationer. Där allt det som var inte finns längre. Allt som avgjorde ens bittra öde försvinner. Allt som ser mörkt ut, de röster som talar lögner in i ditt liv tystas.
Jag vill stiga upp till den nivå där allting är klart. Sprida mina vingar och hoppa av klippan in i det okända som ser så skrämmande ut. Jag vill stiga in i ljuset där jag känner sanningen och kan handla efter tankar som är av Honom. Han har lovat att leda mig, göra allt klart för mig, och Han håller sina löften.

Men välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, och det upphör aldrig att bära frukt.
( Jer 17:7-8 )

Något levande dör. Ur den döden kommer ett nytt liv. Det gamla ger rum för det nya genom sin död. Från liv till död. Från död till levande. Från levande till död igen, och det nya livet är mycket större än det gamla livet. Det döda är det gamla förgångna, som begravs och ruttnar för att ge näring till det nya livet. Där är vår erfarenhet, våra misstag som vi lär oss av. Vi kan försöka skapa något levande av det döda, istället för att gräva ner det och låta det ligga och gå igenom den naturliga process av förruttnelse den behöver för att kunna nära det nya. Där vänds det tidigare onda till något gott som ger liv, och detta måste ske många gånger som när en skog växer där en buske dör för att ge liv åt ett träd som i sin tur dör för att ge liv åt en skog. Bit för bit tas det gamla döda och grävs ner för att låta det förgås.
På samma sätt har jag funnit min egen tillväxt. Allt det onda jag gått igenom som har så många gånger tagit ner mig till en nivå av en enda stor själslig kompost som kryllar av maskar och illaluktande…skit egentligen. Men Gud vände det till nåt gott genom att låta det gamla dö, en bit i taget, och varje gång något gammalt dör i mig, ger det rum för ett större liv. En sketen buske av taskiga meningslösa drömmar om något ”stort” får dö för ett träd av ännu större drömmar och visioner av Gud. Det trädet vattnas av Honom. Det närs och omhändertas av Guds ord och närhet till att växa till en skog där människor får vandra för att se att Gud är Gud.

Vi är vansinnit bra på att hitta ursäkter för allting. Allt som vi egentligen int vill göra eller på något sätt vara invovlerad i. Kultur är en sak som kan leda till missförstånd mellan folk. Men det är också mycket intressant att se hur man kan besluta sig för att ha förståelse för dom som är "annorlund" i något avseende. Grejen e den att det går. Häromkring funkar det av nån anledning. Missförstånd sker, men inte i den grad att något är omöjligt att lösa, vilket inget är när man lever ett liv för Herren. Det är också intressant hur folk tenderar att skylla på kultur när något i en kyrka i ett land föreslås till en annan kyrka i ett annat. Visst måste man ta hänsyn till hur samhället fungerar, men den andliga kulturen är en. Guds kultur är en, och i anden är vi enade som ett folk.
Jag har blivit utmanad att glömma varifrån jag kommer, den dåtid jag tillhör. Jag måste anpassa mig till hur saker å ting fungerar här. Jag måste mer eller mindre se bort från de lagar och rättigheter jag hade där hemma och följa dom regler som finns här. På samma sätt på måste en människa anpassa sig till hur Gud fungerar. Jag antar det är den förvandling som börjar när man först börjar vandra med Honom. Man lär sig, läser Ordet, lär sig, ber och lär sig, går, faller, stiger upp igen och lär sig. Varje dag för att formas till den man är i Honom.
Utmaningar är hälsosamma. Ju större dom är, desto hälsosammare är dom, för ju större dom är desto mer behöver man Gud. Gud vill föra in oss i ett sånt liv där vi ständigt prövas, utmanas att leva efter saker som kräver tro, bara för att komma oss närmare. Enbart för att bygga opp en relation där Han är Gud. Där Guds närhet är konstant. Där relationen är den närmaste av alla relationer.
Och när man kommit dit, vill man aldrig bort igen.

Det jag vill ha sagt är ofta saker som ingen vill höra. Egentligen vill jag inte höra mig själv säga det. Det gör för ont. Det känns obehagligt och som att bli stående naken inför alla man känner. Jag ser mig själv fri, fullkomlig som den människa Gud skapade mig till att vara; fri, säker, frimodig... Jag ser den personen jag är i Honom, och undrar varför jag står här och tänker på hur folk ser mig. Det är ju redan gjort. Allt är fullbordat men av nån anledning står jag fortfarande här och spekulerar, analyserar och söker på något sätt en viss linje, ett visst system, en viss logik och lära som jag kan förstå för att jag ska kunna ta steget ut, stiga opp som den nya manniskan ( jag redan är ) och äntligen leva fri. Den realistiska människan i mig måste ha denhär materiella förklaringen på Guds dårskap ( som är större än människans vishet ), och den förklaring som är lätt att förstå. På detta vis behöver man inte känna sig osäker och vara rädd för vad folk tänker, man skulle inte behöva ta risker, inte behöva tro... om man bara kunde förklara det.
Det är redan gjort. Jag är färdig i Honom. Jag försöker intala mig själv, övertyga mig själv och ibland ser jag det. Ibland fattar jag och släpper taget om tryggheten, känner mig fri ett tag ända tills jag blir nervös och tänker Tänk om det inte håller... ...sen börjar jag fundera igen. Jisses! Get over it already!
Mitt huvud, min hjärna, mitt sinner är emot mig. Det är en del av den sida av mig, Jaget, som naturligt letar efter det som är fångenskap, fruktan, tomhet... En av mig. Två är vi som kämpar om detta liv, denna kropp. Jaget tror sig veta bäst. Han bryr sig inte om andra, ser inget annat behov än det egna, begär inget annat än det som känns bra, känns rätt och riktit. Det som verkar gott och sant. Det som ser bra ut, ger en viss kick, ett lågt "himmelrike" där kortvariga rus regerar som herrar över det köttsliga... Förgängligheten som dör varje dag.
Men detta är övervunnet. Det är besegrat. Som det verkar får jag tala in detta i mig själv resten av mitt liv. För jag verkar inte riktit fatta det trots att jag kan sätta ord på det. Hur kan nånting dött uttrycka sig så starkt? Hur kan nånting besegrat vinna över mig? Sanningen är att det kan inte. Om Gud är för mig, vem kan vara emot mig? Inget i mig, runt mig eller nåt som varit, är eller kommer. Om jag har valt att gå den väg jag är kallad till, trots mina brister, mina felsteg och sidovägar, hur kan nånting komma emot? Jag kommer att tänka på Romarbrevet igen. Där Paulus talar om en annan lag, syndens lag som är i strid mot honom.
Sanningen är; kriget är över. Jag faller, men stiger upp igen.